Att förlora någon fast ändå inte.....

För två veckor sedan blev min älskade mormor sjuk.

Det visade sig vara minst en propp i hjärnan.

Efter ett par oroliga dygn visade det sig att kroppen inte blivit skadad.

Inte heller talet och det väckte ju ett visst hopp.

Nu står det dock klart att det gjort stor skada!

Hon är inte samma person längre.

Har inga känslor, känner inte igen någon och om hon tex får en kaka

har hon ingen aning vad man ska göra med den.

Hon svarar riktigt om man frågar något.

Munnen ler men inte ögonen.....

Personen finns inte i kroppen.

Nu har de bestämmt att hon får flytta till ett vårdhem.

Känns tungt.

Man vill ju ha kvar de man älskar för evigt!